Prisma Västra Götaland

Alla berättelser (8 st)

img750.jpg

Väderobservatörer förr och nu

Väderobservatörerernas yrke har under åren förändrats en hel del. Arbetet förr innebar att man var mycket bunden, de täta  observationerna skulle göras alla dagar året runt. Var 3-4:e timme dygnet runt skulle det rapporteras in. Tekniken har kommit för att underlätta väderobservatörernas roll. I denna berättelse får du veta mer om SMHIs historia och väderobservatörernas arbete förr och nu. I denna berättelse har information tagits ur Judit Martins dokumentation. Judit var observatör mellan 1983-1995 vid Zinkgruvans väderstation. Hon älskade att skriva och uppmanades att skriva om yrket väderobservatör, ett yrke som kom att förändras mycket och till stor del försvann. Allan och Sven Gustafsson i Västerplana, morbröder till mig (Freddie Wendin) var också väderobservatörer mellan 1965-1991, 26, 5 år med felfri rapportering gjordes var 4:e timme dygnet runt år efter år.  Källa: SMHI.se, privata foton Freddie Wendin, bilder med okända fotografer.  Judit Martins dokumentation "var tredje timma - livet som väderobservatör"

Ämnesord:

råbäck7.jpg

Mjölnare - ett yrke med rent mjöl i påsen

En mjölnare eller möllare var en person som malde säd till mjöl i en kvarn. Det var vanligt att det fanns en eller flera mindre kvarnar i varje socken. När kraven på större och effektivare kvarnar kom blev det glesare mellan dessa.  Mjölnaryrket är gammalt och fanns redan när människan var jägar-samlare. Ursprungligen var verktyget en manuellt driven rörlig handkvarnsten. Handkvarnsstenen snurrade över en fast sten som bas och liknade en stor mortel. Konstruktionen av den manuellt drivna handkvarnen kom att utvecklas för att bli effektivare. Det kopplades till olika energislag som drivkälla, som djur, vatten (vattenkvarnar)och vind (väderkvarnar). Från mitten av 1800-talet förekom även ångdrivna kvarnar och i böjaan av 1900-talet eldrivna. I denna berättelsen beskrivs yrket mjölnare och väderkvarnen Kvarnåsen i Västerplana samt Sågersta kvarn i Råbäck. Källor: www.wikipedia.se dat 20-04-27, privat dokumentation och bilder från Freddie Wendin och Lena Brodin. Boken Industriminnen i Götene av Erik Jhlin och Bengt Spade 1978.

Ämnesord:

Bild 2076.tif

Stenhuggare på Kinnekulle

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  

Ämnesord:

h.jpg

Hotell Kinnekulle "Turisthotellet"

Friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom ville att Kinnekulle skulle bli ett stort besöksmål redan på 1800-talet. Carl var en person som hade många idéer och grundade bland annat Hotell Kinnekulle, "Turisthotellet" vid Råbäck. Han var också mycket aktiv och lobbade för att få järnvägen till västra sidan av Kinnekulle. Järnvägen med Råbäcks station var viktig för att få besökarna till Turisthotellet. Det berömda utsiktstornet på Högkulle var också ett av hans verk. Att locka turister till Kinnekulle innebar att tre ingredienser måste kunna erbjudas besökarna och detta insåg Carl. Detta var attraktion, kommunikation och god mat och boende.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar" av Anna och Anders Lokrantz.www.wikipedia.se 20200317. Fotografier från www.digitalmuseum.se och privata bilder av Freddie Wendin. 

Ämnesord:

missionshus.jpg

Missionshuset i Västerplana

I takt med den ökade religionsfriheten växte under 1800-talet en stark svensk frikyrkorörelse fram. Missionshusen, bönehusen och frikyrkorna kom att bli ett utmärkande inslag både på landsbygden som i städerna. Svenska Kyrkans kyrkobyggnader omfattas av kulturmiljölagen, men frikyrkorna har inte getts någon uppmärksamhet i lagstiftningen. Många missionshus och missionskyrkor har därför rivits eller sålts. Det kulturarv som frikyrkan lämnat efter sig är viktig samhällshistoria, om hur väckelserörelsens folk levde, arbetade och bad samt firade sin gudtjänst.   Denna berättelse handlar om Västerplana Missionsförsamling eller som den hette "Kinnekulle Kristna Missionsförsamling" som upphörde 1976 efter nästan 100 år.  Källa: Boken "Mín Hemsocken" av J-E Eriksson samt skrifter från Svenska Missionsförbundet, div privata bilder samt www.digitalamuseum.se

Ämnesord:

limgobba.tif

Kalkarbetare - Limgobbar

Kalkarbetare - ett yrke som funnits under lång tid men nu är borta sedan slutet av 1950-talet. Kalkarbetarna kallades limgobbar eller limbrännare och kalkugnarna limomma. Den släckta kalken kallades lim, därav namnet. Kanske är det så att även det engelska ordet för kalk som är "lime" ligger till grund för lim (kalk) i Sverige. I stadsdelen Limhamn i Malmö fanns tidigare cementtillverkning och kalkbrytning.  I denna berättelse beskrivs arbetet och livet som kalkarbetare främst under sekelskiftet 1800-1900-talet på Kinnekulle.  Källa: Folklivsforskning gjord av Märta Götlind-Tamm på 1940-talet. Boken Min hemsocken av John-Eric Andersson och boken Kalkbränning och kalkbrännare på Kinnekulle av Christer Westerdal. Foto: www.digitalmuseum.se samt privata bilder. 

Ämnesord:

bild 0846.jpg

Falkängen i Hällekis

Hanverksbyn, som lockar många turister årligen är en idyll, men så har det inte alltid varit. I slutet av 1800- talet var Cementa, brukssamhällets stora arbetsgivaren i stort behov av personal, bostäder behövdes och därför byggdes arbetarbostäderna.  I början av 1980-talet var husen på väg att förfalla, Götene kommun försökte sälja dem för en krona styck - dock utan framgång. Rivningshotet hängde över Falkängen, dåvarande landshövding Frithiofsson räddade husen med statliga pengar och renoveringen påbörjades. Hantverksbyn invigdes 1984.  På gatan med de åtta arbetarbostäderna har en gång i tiden ca 500 personer bott. Varje hus var utrustat med åtta lägenheter, på bottenvåningen fyra lägenheter med ett rum och kök, på övervåningen fyra lägenheter med ett rum och kokvrå.   

Ämnesord:

oljekoken gössäter.jpg

Oljekoken i Gössäter

Detta är berättelsen om den så kallade Oljekoken i Gössäter och ägaren L.W Kylberg som på slutet av 1800-talet hade stora visioner om att utvinna olja. 

Ämnesord: