I och med den tågtrafikens nedgång började stationshusen förfalla, och många hus har rivits på orter där tågen sedan länge slutat stanna. Först vid mitten av 1980-talet kom ett antal stationshus att betecknas som statliga byggnadsminnen, alltså som kulturhistoriskt värdefulla byggnader. En byggnadsminnesförklaring innebär att byggnaden måste bevaras för all framtid och får varken förvanskas, byggas om eller rivas. Under denna tidsperiod lanserades även idén om stationen som ett resecentrum för resenärer med olika behov av service och anslutande färdmedel, inte enbart en plats för tågtrafik. Genom detta blev stationsmiljön återigen en prioriterad plats, och skapandet av moderna stationer för höghastighetståg i städerna blev en viktig fråga.

Dagens höghastighetståg har på nytt gjort stationerna till relevanta samlingspunkter för resenärer. Stationshusen har på vissa sträckor rustats upp och fått en ny blomstringstid, medan andra platser inte längre finns kvar på järnvägskartan. Många f.d. stationshus är eftertraktade bostadshus eller centrum för andra näringar och har på nytt blommat upp i en ny form. Idag är stationshus i andra lägen än centrum, med ny potential för stadsutveckling, ett viktigt projekt.