Miljonprogrammet, rationellt byggande och upprepningens estetik
Under decennierna efter andra världskriget inträdde en tid av snabb ekonomisk tillväxt, vilket ledde till en expanderande industrisektor, ökad produktivitet och snabbt förbättrad levnadsstandard för invånarna. I början av 1960-talet var det ekonomiska läget i landet fortsatt stabilt. Detta medförde en ökad urbanisering med fler arbetstillfällen i städerna vilket i sin tur ledde till att en redan omfattande bostadsbrist i städerna försvårades ytterligare.

1965 beslutade staten att uppföra en miljon bostäder på 10 år. Detta projekt kom senare att kallas för miljonprogrammet. För att klara av målet behövde byggsektorn genomföra ett antal rationaliseringar. Särskilt viktigt blev det att bygga kostnadseffektivt, enhetligt samt med långtgående industriella metoder. Genom att landskapet anpassades helt till bebyggelsen kunde elementbyggandet ske mer rationellt. I bästa fall resulterade detta i storskaliga områden med få olika byggnadstyper och låg detaljnivå. Detta rimmade väl med samtida estetiska ideal inom ramen för modernismen och “upprepningens estetik”. 

Hjällbo  Södra Agnesberg

I värsta fall ledde den stränga rationalismen till att hela områden uppfördes med bristande hänsyn till humanstiska värden och arkitekternas röster. Istället skapades hela områden i enlighet med måttsamordning från prefabfabrikerna och de stora kranbanorna som lyfte betongelementen på plats.

Prefabricerade betongelement lanserades redan på 1950-talet, men trots att många förknippar betongelementen med rekordårens flerbostadshus var det förhållandevis få byggnader som faktiskt uppfördes med fasadelement av betong. Betongelementen hade stor variationspotential och gick att gjuta i många olika former och storlekar och med olika utsmyckning.