Västra stambanan

Initiativtagare till det som blev Västra Stambanan, VSB, var Adolf Eugene von Rosen (1797-1886), ”de svenska järnvägarnas fader”. Redan 1848 hade von Rosen och hans medhjälpare stakat ut ett förslag till linjen mellan Stockholm och Göteborg, en linje som vid den tidpunkten benämndes SJW, ”Swenska Jern-Wägen”. På grund av svårigheter med finansieringen blev inte hans järnväg realiserad förrän senare och med annan sträckning.

När väl banan skulle realiseras, blev det Nils Ericson (1802-1870) som fick det hedersamma uppdraget. Riksens Ständer tog beslut i finansieringsfrågan för ”Westra Stambanan” 1854 och anläggningsarbetena startade den sista april 1855 i Skaverud utanför Alingsås. Den västra stambanan gick inledningsvis mellan Stockholms Södra Station och Göteborgs Central.
Hela Västra Stambanan öppnades för allmän trafik 1862 och kostnaden belöpte sig på 36 miljoner riksdaler riksmynt (motsvarar cirka 2,2 miljarder kronor år 2018). Staten överlät dock åt lokala intressenter, ofta kommuner, och privata finansiärer att bygga och driva de till VSB anslutande järnvägar som behövdes. De privata och kommunala småbanorna var likväl beroende av statliga lån, som gavs relativt frikostigt.
Färdigställandet av stambanan öster om Billingen var grunden för hela det omfattande nätet av smalspårsbanor i Västergötland. Smalspåren hade oftast som bärande idé att ansluta de olika orterna till Stambanan och i fallet VGJ att komplettera VSB med en privatägd smalspårig ”stambana” med den ursprungligt, av von Rosen, tänkta västliga dragningen.

Trefotsbanorna

Anledningen till att man valde att bygga de privata/kommunala banorna med smalspårvidd var förstås att järnvägen blev billigare att bygga, med mindre kurvradier, billigare räls och billigare (mindre) lok och vagnar.

Spårvidden 3 svenska fot blev den vanligaste smalspårvidden i Sverige. Detta kan man konstatera i efterhand, under det glada 1800-talet när de flesta banorna planerades fanns en mångfald olika spårvidder och det var ju naturligtvis inte heller självklart alldeles från början att det som sedermera kom att kallas ”normalspårvidd” skulle bli den normala spårvidden, även om det tidigt stod klart att SJ hade valt denna standard. Normalspårvidd i Europa är 1435 mm. Tre svenska fot motsvarar 891 mm (numera är längdmåttet fot globalt standardiserat och är 30,48 cm).