Första gången namnet Trollhättan dyker upp i de historiska källorna är i en skrift från 1413 där en viss ”Trollhetta Qvarn” nämns, vilket vittnar om att folk på trakten sysslade med kvarndrift redan under senmedeltiden. Och de kommande århundradena var det just kvarndrift som skulle prägla utvecklingen i Trollhättetrakten.

På 1710-talet fanns det 23 sågkvarnar och 11 mjölkvarnar vid Trollhättefallen. Vattnets fart gav kraft åt kvarnarna men var i andra sammanhang ett hinder. Vid de fallpåsläpp som idag görs på somrarna, i den gamla fallfåran, kan vi med vattnets dån ana problemen för de som förr ville frakta något där.

Den mödosamma omlastningen för att komma förbi forsarna sågs med allt mer bekymrad min av handelsmännen. Ett tidigt försök att bygga slussar på 1750-talet misslyckades i en väldig olycka där fördämningar brast och människor omkom. På 1790-talet bildades så ett bolag – ”Trollhätte canal och slussverksbolag”, eller Kanalbolaget som det under en lång tid framåt skulle kallas – med uppgift att äntligen få ett slut på problemen. Slussar skulle byggas.

 

Från Sågareby till Teknikstad

En stor byggplats

Slussarbetena i slutet av 1700-talet gjorde konturerna på den lilla byn vid fallen klarare. År 1780 hade den 214 invånare. Det snickrades på baracker, såldes varor och snart flyttades även edsvägsböndernas magasin och våghus dit. Trollhättan började bli något av en knutpunkt. År 1794, då arbetet med den nya kanalen startade, byggdes fler baracker, smedjor och materialbodar.