En stor byggplats

Kanalen stod färdig år 1800 och äntligen fanns det en fungerande transportled mellan Vänern och västerhavet. Kanalarbetet var tillfälligt, men samtidigt skapades nya, permanenta arbeten. Allt fler slog ner sina bopålar i Trollhättan, och 1823 hade byn omkring 550 invånare.

Industrialismen

Industrialismen kom med både möjligheter och utmaningar. Kvarnarna blev efterhand färre, men större. Omlastningarna försvann till stor del, och kanalarbetarna for hem. I mitten av 1800-talet tog utvecklingen formligen ett språng. Vattnet i älven hade använts till att driva kvarnar och sågverk i århundraden. Men nu, och tack vare den tekniska utvecklingen, kom platser som Trollhättan raskt att växa i betydelse. Med industrialismens vattenturbiner, förbättrade ångmaskiner och sågramar kunde inte bara mer produceras fortare och billigare än förr. Tillverkningen började också rymma nya saker. En omvandling av oanade mått startade.
I kölvattnet av industrialiseringen följde andra fördelar, spin-off-effekter som de gärna kallas. Det ena skapade behov av det andra, och det var i detta andra, i de behov själva industrialiseringen skapade, som flera av de tidiga Trollhätteindustrierna fann sin plats.

Ett oljeslageri (för linolja som slogs fram) grundades vid samma tid, ett träsliperi startade 1857 och ett pappersbruk 1864. Träsliperiet, det första i landet, kom i full drift 1858. Man slipade gran från Värmland för framställning av papper och hade i slutet av 1870-talet 150 – 200 anställda och en omfattande produktion.

Infrastrukturen omkring Trollhättan hade blivit gynnsammare. När Göta kanal äntligen var färdigbyggd ökade skeppsfarten på älven, och de nya slussarna 1844 blev ännu en pusselbit i Trollhättans expansion. 1859 blev stambanan färdig till Töreboda och varor kunde fraktas dit på Göta kanal för vidare transport med tåg. Järnvägen mellan Uddevalla – Vänersborg – Herrljunga stod klar 1867 och Bergslagsbanan Falun – Göteborg öppnade i slutet av 1870-talet; till Göteborg 1877 och till Karlstad 1879.

I slutet av samma årtionde slog så också AB Stridsberg & Biörck, ‘Stridsbergs’, upp sina portar på Malgön och Spikön, och en sågbladstillverkning som skulle vara i över hundra år startade. Stridsbergs fann sin nisch i tidens starka uppgång för sågverksindustrin: på 1830-talet exporterades 200 000 kubikmeter bräder från Sverige – på 1870-talet var motsvarande siffra 1,8 miljoner kubik. Behovet av sågblad var givetvis stort.

Utvecklingens baksida

Den snabba utvecklingen från mitten av 1800-talet hade givetvis en baksida. När så många människor på så kort tid kom inflyttande blev det trångt. Trångt, smutsigt och ohälsosamt. Särskilt illa var det med vattnet. En sida av saken är ju att folk trillade i älven och drunknade stup i ett; mellan 1887 och 1914 vid närmare 50 tillfällen. Men värre var det med de hygieniska förhållandena. Berggrunden gjorde det svårt att gräva djupa brunnar och folk fick ta vatten där det fanns, ofta i älven.

Samtidigt var vattendragen soptippar och ett ställe där man lämpade slaktrester och allehanda avfall. Läkare i Trollhättan kunde rapportera hur en del ”från elfen avlägset boende” inte skydde att använda ”orent pölvatten” eller vatten från ”grunda brunnar med dåligt vatten” som dricksvatten. Så även om industrierna växte så det knakade och den ekonomiska utvecklingen var ljus, så var Trollhättan i likhet med andra industriorter rätt ohälsosamt. På den kringliggande landsbygden dog i mitten av 1800-talet ca 9 % av barnen innan de hade uppnått ett års ålder. I själva tätorten var motsvarande siffra 13 %. Att den fruktade koleran drabbade Trollhättan både 1834, 1850, 1853, 1857 och 1866 speglar detta hygieniska elände väl.

Från slutet av 1800-talet förändrades flera skeva förhållanden. Det sekelgamla Kanalbolagets makt minskade och besvärliga hygieniska förhållanden rättades till. Allt skedde i ett långsamt men djupgående arbete där regler från staten såväl som ett outtröttligt arbete från ortens läkare till slut bar frukt. Sundhetspolis inrättades, det byggdes vattentorn, lades trottoarer, anställdes barnmorskor, grävdes avlopp och borrades djupbrunnar. Kostnaden för de här omvälvande investeringarna var förstås stora, och finansierades delvis med lån och skatteintäkter.

Jämsides med den starka industriella och demografiska utvecklingen skedde alltså en mindre känd, men lika viktig, hygienisk omdaning. När det nya, tjugonde århundradet grydde fortsatte tillväxten, och det i en lika rasande fart som förut.