Från Sågareby till Teknikstad

Staten hade alltsedan Gustav Vasa haft ett vakande öga på fallen. Då gav älven ett gott fiske, var riksgräns och en viktig handelsled. 350 år senare var det dessutom en kraftkälla av rang. I sikte fanns elproduktion, och då inte bara till närområdet, utan också till orter och industrier i fjärran.

1905 tog staten över det gamla Kanalbolaget och starka band knöts till Trollhättan. Bara några år senare byggdes genom ett gigantiskt projekt också Trollhättans kraftstation Olidan. I samband med det justerades vattennivån uppströms fallen, och flera industrier tvingades flytta från sina platser intill älven. Några hamnade vid Stallbacka, en plats väl lämpad för industrier eftersom det fanns gott om utrymme, var flackt och låg nära älven. Stridsberg & Biörk flyttade dock till ‘Knorren’, en plats på älvens västsida längre norrut, där de flesta av byggnaderna fortfarande finns kvar.

Den nya tidens elproduktion kom också att locka företag till Trollhättan. Elen som såldes var nämligen både billigare och säkrare nära kraftkällan, det vill säga fallen vid Trollhättan, och på 1910-talet startade därför en rad energikrävande industrier sin verksamhet på Stallbacka.

 

Från Sågareby till Teknikstad

Nya ideer om samhället

Trollhättan växte snabbare än någonsin och kallades ibland lite ironiskt för Sveriges största by. Vid sekelskiftet 1900 bodde här nämligen 6 000 människor, och man hade med kanalen, sina industrier och järnvägsnätet länkats till ett skinande nytt kommunikations- och fraktmönster. Men ‘landskommun’ var den titel Trollhättan hade eftersom någon Stadsrättighet ännu inte hade rotts i hamn.
Kring 1880 hade Nydqvist & Holm närmare 400 anställda, och vid sekelskiftet 1900 tangerades tusenstrecket. Företagen växte ikapp med tätorten; redan 1910 hade Trollhättans invånarantal vuxit till 8 000. En ort med en stads alla kännetecken ståtade nu intill älven. Men allt var inte industriexpansion, ökad folkmängd och uppfinningar. Också det sociala och politiska Trollhättan hade bytt skepnad. Den gamla makten, med sina patroner och tunga bolagsröster, började brytas ner då nya idéer om samhällets utformning fick fäste. Striden stod mellan de konservativa och, på andra sidan, liberaler och socialister som ville stöpa om samhället i grunden.

Upp- och nedgångar mellan två krig

I det som bara ett sekel tidigare hade varit en större by bodde 14000 personer under krigshösten 1916. Här fanns några av landets snabbast växande industrier och el från kraftstationen strömmade ut över västra Sverige. På Nohab hade just det 1100:e loket tillverkats och under hösten färdigställdes den nya kanalleden, ‘1916 års led”’ I maj invigdes det nya stadshuset då stadsrättigheterna äntligen hade vunnits. Gator, trottoarer och avloppsrör rutade in det mesta av tätorten och från vattentornet flödade friskt vatten ut i nylagda ledningar.

Från Sågareby till Teknikstad

Trollhättans starka industriella position var ett resultat av statliga ambitioner och den kompetens och de resurser som hade utvecklats i Trollhättan. Med Olidans (1910) och Håjums kraftstation (1942) stärktes banden till staten, och i skenet av det andra världskrigets bränder blev Trollhättan och Nohab något av en plattform för statsstyrd produktion: Nohab Flygmotor startade 1930 och Saab 1937. Båda hade sin bas helt i militär produktion, och när Bofors köpte Nohab 1936 införlivades Trollhättan på allvar i den svenska krigsmaterielindustrin. Under det kalla kriget gick stora militära beställningar till Trollhättan. Frågan är hur det hela hade gestaltats om det gamla Nohab inte hade funnits där från början. Volvo köpte Nohab Flygmotor 1941 och tog framgångsrikt hand om beställningarna från det växande svenska flygvapnet. Saab var visserligen på vippen att falla när krigsmakten avslutade sina beställningar efter kriget. Men med god planering och skickliga ingenjörer kunde företaget lyckosamt växla sin produktion till personbilar. När det andra världskriget slutade 1945 var Trollhättan en industristad mer än någonsin.

Men 20- och 30-talens svåra tider övervanns till slut. De hade gett en generation socialdemokratiska politiker erfarenheter som senare fick stor betydelse när välfärdsverige skulle byggas. Efter kriget blev utvecklingen i Trollhättan stabil. Kriserna var över och de värsta politiska striderna kunde läggas till handlingarna.

 

Stora industrier och stora projekt

Det är framför allt stora industrier och stora projekt som har präglat Trollhättan. Det första försöket att bygga slussar i mitten av 1700-talet och kanalerna på 1790- och 1840-talet är ett par exempel, Olidanbygget åren kring 1910 och arbetet med 1916-års slussar är andra. Och det har varit en gungig resa med en ekonomi som ibland burit iväg tvärs mot utvecklingen i landet. Den kris som följde det första världskriget blev i Trollhättan istället en högkonjunktur då Sovjet beställde 1 000 lok av Nohab. Så när Europa drogs med inflationskris hamnade Sveriges dittills största industriella beställning i Trollhättan, och industrin blev nästan överhettad. År 1920 arbetade 780 personer vid Nohab, men 1922, när man var som flest, var 2 900 arbetare och tjänstemän sysselsatta där. När ekonomin sedan blev bättre i Europa i mitten av 20-talet, ja då rasade arbetsmarknaden samman eftersom Sovjet skar ner sin order till hälften, det blev bara 500 lok som producerades. Den djupa depression som drabbade världen hösten 1929 orsakade än en gång hög arbetslöshet.

Dessa röriga förhållanden avspeglas i folkmängdsutvecklingen: de tjugo åren mellan 1886 och 1906 ökade antalet invånare med 34 %, de tjugo åren efter 1916 bara med 4 %.

Från Sågareby till Teknikstad

 

 

 

      

 

Från Sågareby till Teknikstad

 

Frikyrkor och socialism

En svår nöt för socialisterna var prästen Per Magnus Åberg, en herre inblandad i det mesta som hände i Trollhättan. Han var född 1820, och blev församlingens första kyrkoherde. Han ledde skolväsendet i över tre decennier, var ordförande i Trollhättans arbetareförening och satt i Sparbankens styrelse. Som om inte det vore nog var han aktiv i kommunalnämnden och hade ett djupt engagemang i nykterhetsrörelsen. I Åbergs värld var det inte samhällets ansvar att utrota fattigdomen utan enskild hjälp, frivillighet och kristlig godhet. Hans idéer försvann delvis i den utveckling som obevekligen rullade på. Men bara delvis. För i Trollhättan, hur socialistiskt det efterhand än blev, vann också frikyrkorna många anhängare. Schartauanismen och andra stränga gammalkyrkliga strömningar som härskade på så många andra platser i västra Sverige fick aldrig fäste här. Den statskyrklige Åberg var för populär, frikyrkligheten för utbredd och, senare, de reformvänliga socialisterna för många. Men detta kan delvis förklara varför det inledningsvis gick trögt för socialisterna. De mötte en energisk frikyrkorörelse, en livaktig arbetarförening och dessutom starka arbetarsympatier för ledningen på ortens största fabrik, Nydqvist & Holm.

 

Men utvecklingen var ändå på socialisternas sida. Idéerna om rösträtt och åttatimmars arbetsdag vann många anhängare, och arbetarna blev med industriernas snabba tillväxt också fler för varje år som gick. Första majtåget i Trollhättan 1907 samlade hela 2 000 deltagare. På 1910-talet hade socialdemokrater och liberaler etablerat sig på allvar. Under 1920-talet utmanövrerade de kommunisterna och besegrade partierna till höger. Kraven på allmän och lika rösträtt fick äntligen genomslag, och bara några år efter att Signe Fogel och Hulda Weinert som första kvinnor hade tagit plats i fullmäktige 1919, vann socialdemokraterna makten i staden. Med hjälp av de goda konjunkturerna formades samhället efter socialdemokratins riktlinjer – i intimt samarbete med fack och industri.