Från Sågareby till Teknikstad

70-talet kom med kris och optimismen var plötsligt som bortblåst. Miljöproblemen debatterades allt häftigare, ”tillväxtsamhället” kritiserades och det började storma kring saneringen i centrum. Sedan årtionden hade man rivit gamla träkåkar för att ge plats åt rymliga och moderna bostäder utan vidare knot från vare sig allmänhet eller politisk opposition. Men plötsligt var stämningen en annan.

I Trollhättan kom de första tecknen på den här vindkantringen i slutet av 60-talet. Eftertänksamma funderingar dök upp i lokalpressen inför rivningen av de gamla arbetarkåkarna på Stavremosse, som skulle ge plats åt badanläggningen Älvhögsborg. Nya rivningar följde emellertid och kritiken mot socialdemokratin blev allt intensivare. De beskylldes för maktfullkomlighet, ochfrån en ilsken vänster kom anklagelser om att socialdemokraterna var lierade med de stora varuhusen. Men här gick de ledande politikerna på tvärs. Trots en ilsken och politiskt blandad opinion fortsattes rivningar i centrum under 70-talet.

 

Från Sågareby till Teknikstad

Illa på industrisidan

Rivningsdebatten var som ett symptom på fler, djupare problem. För i 70-talets ekonomiska snålblåst tornade svårigheter av allehanda slag upp. Särskilt illa var det på industrisidan. I virvlarna efter den globala nedgången, ökad utländsk konkurrens och oljekrisens smärtsammaörfil gick en rad gamla Trollhätteföretag i graven. När den värsta stormen hade lagt sig ett stycke in på 80-talet fanns bara Flygmotor, Vattenfall och Saab kvar av de stora företagen. Borta var de energikrävande elektrokemiska industrierna på Stallbacka, borta var Trollhätteglass och borta var Nohab och Stridsbergs. Kommunens planerare fick sig en rejäl tankeställare. 60-talets mödosamma men ivriga bostadsplanering hade landat i något folk glömt bort: en djup ekonomisk nedgång. För när industrin inte längre behövde folk, vände de stora inflyttningsöverskotten raskt till sin motsats. Åren 1961–1970 uppgick nettoinflyttningen i Trollhättan till drygt 4 700 personer. Och 1971–1980, just som miljonprogrammet stod färdigt, skedde istället en nettoutflyttning om 1 700 personer. Efter en bostadsbrist som varat i hundra år gapade lägenheter plötsligt tomma. Stadens stora bostadsbolag, Eidar, stod med miljonskulder.

Förändrad invandring

Med 70-talet förändrades även invandringen. Förut hade människor kommit för jobben, nu kom de i flykt. Men de ekonomiska problemen gjorde det svårt att få arbete och de nya invandrarna mötte en bistrare verklighet än de som kom på 50- och 60-talen, och riskerade nu att hamna i envis arbetslöshet. Många kom från diktaturernas Chile eller Uganda, på 80-talet från Mellanöstern och på 90-talet från det krigshärjade Jugoslavien.

Trots de ekonomiska problemen behöll kommunen sin vid det här laget gamla liberala hållning ifråga om inflyttning och invandring. De som sökte sig till Trollhättan togs emot. 2010-talet var 15 – 16 % av trollhätteborna födda i ett annat land. Trots återkommande industrikriser och en arbetslöshet som i ena stunden utplånats och i den andra skjutit i höjden har kommunen fortsatt att ta emot människor på flykt.