Åmåls arbetare marscherade för rösträtt och åtta timmars arbetsdag

1 maj demonstration i Åmål — Första majfirandet och demonstrationerna var och är en internationell företeelse. Den här vykortshälsningen är stämplad 1 maj 1904 i Pirna i Tyskland. Kortet är adresserat till en redaktör Jansson vid Allgemeine Deutsche Gärtner Zeitung i Berlin.

När de första demonstrationerna hölls 1890, marscherade Sveriges, och Europas, arbetare i första hand för att uppnå åtta timmars normalarbetsdag. Parollen hade formulerats året innan på socialistinternationalen i Paris: 8 timmars arbete! 8 timmars fritid! 8 timmars vila!

Dessa tre åttor kom att prägla demonstrationerna i många år, men framgångarna dröjde. 1919 kom en provisorisk lag om åtta timmars arbetsdag. 1930 blev lagen permanent, men det fullständiga genomförandet dröjde flera årtionden.

Snart tillkom kravet på allmän rösträtt. 1902 demonstrerade arbetarna under parollen ”Till kamp för människovärdet”, 1904 för ”Medborgarrätt!”.

Arbetarna riktade sitt missnöje mot det så kallade 800-kronorsstrecket, vilket delade befolkningen i två grupper: den ena över gränsen med rösträtt, den andra under gränsen utan rösträtt.

1902 deklarerade 270 000 svenskar för inkomster över 800 kronor per år och hade därmed rösträtt. 600 000 deklarerade för inkomster under 800 kronor och hade således inte rätt att rösta. Den starkt graderade rösträtten efter inkomst och förmögenhet förstärkte orättvisan i systemet. Rika personer kunde avge upp till 40 röster i den 40-gradiga skalan vid kommunalvalen.

1902 proklamerade socialdemokratiska arbetarepartiet en generalstrejk, samtidigt som riksdagen debatterade ett rösträttsförslag från konstitutionsutskottet. Arbetarreaktionen ledde till att en ny rösträttsutredning tillsattes och den var klar 1903.

Men arbetarna var missnöjda även med det nya förslaget. Det förhatliga inkomststrecket fanns kvar och fällde hundratusentals väljare. Åldersgränsen var i förslaget dessutom höjd från 21 till 25 år och halva Sveriges befolkning, kvinnorna, stod fortfarande helt utanför.

Det var detta förslag som riksdagen skulle debattera 17 och 18 maj 1904.

Det fanns ett klart samband mellan arbetarnas gamla krav om åtta timmars arbetsdag och de något nyare kraven på allmän rösträtt: Med den allmänna rösträtten säkerställd skulle arbetarrörelsen kunna gripa makten och därmed också kunna förverkliga drömmen om åtta timmars arbetsdag.

1 maj 1904 kläddes detta samband i ord i en resolution, ett uttalande, från de 150 män och kvinnor som hade samlats på Högbergsåsen i Åmål:

”Åmåls arbetare gifva tillkänna sin solidaritet med alla nationers arbetare i kampen för en verksam och effektiv skyddslagstiftning; framförallt den långa dels ofta ännu godtyckliga arbetstidens ersättande med en lagstadgad 8-timmars arbetsdag.Men medan detta kraf i länder med lika politiska rättigheter kan bäras fram med ökad utsigt att vinna gehör, eger den svenska arbetareklassen alltjämt och trots allt ännu ej denna möjlighet.

Det är derföre som hvarje 1:sta maj äfven blifvit en den svenska arbetareklassens demonstrationsdag mot politisk omyndighet och deraf följande klasspolitik. Resultatet af denna arbetareklassens oaflåtliga kamp är, att nu äntligen inom några få dagar riksdagen går att med större allvar än förut att behandla de utstängdas kraf på medborgarrätt.”

Men arbetarna i Åmål fick vänta betydligt längre än några ”få dagar” på allmän rösträtt. Beslutet fattades 1918, då riksdagen avskaffade den 40-gradiga skalan. I 1919 års riksdag följdes beslutet upp med regeringens propositioner om kvinnlig rösträtt, sänkt rösträttsålder och fyraåriga valperioder. Samma år kom den tillfälliga lagen om åtta timmars arbetsdag.

Allt hände i skuggan av den ryska revolutionen, vilken spred skräck och fasa i de fina salongerna. Överklassen fruktade en revolution även i Sverige och på Strandvägen i Stockholm sattes extra reglar på farstudörrarna.