Klövskärbilder

"Det finns vissa saker som är absoluta, till exempel havsströmmar och årstider och att solen går upp om mornarna. Och att fyrar brinner."
Ur "Pappan och havet", av Tove Jansson.

Fyrarna

I Sverige kom de flesta bemannade fyrplatserna att etableras från mitten av 1800-talet fram till 1920. Farlederna skulle göras säkrare och staten fick på köpet någon som höll ett vakande öga över det yttre skärgårdsrummet. För sjöfararen fungerar fyren som en angöring och ledsagare, ett ljus att följa tills nästa tar vid. Fyrarna har även en djupare symbolisk innebörd. Det kan handla om utsatthet, trygghet, avsked och hemkomst. Idag riktar yrkessjöfarten blicken åt andra håll och använder andra instrument. Därmed ter och arkivhandlingar om en förtätad maritim historia. Det handlar om människans kamp mot havet. Det handlar om livsberättelser och om en vistelse på ett omöjligt skär i norra Bohuslän.

Havsområdet Soten och fyrarna

Soten utgörs av ett havsområde som sträcker sig från Buskär utanför Hållö upp mot södra Väderöarna och Fjällbacka skärgård. Området är känt för sina många grund.

Här bär i stort sett varje ö, skär och undervattensgrund på en omfattande förlisningshistoria. Ortnamnsforskarna menar att själva namnet Soten inte har något med sot, svärta eller mörker att göra. Soten är ett ljust och öppet havsområde och namnet är kopplat till den sugande och oroliga baksjö som är vanligt förekommande här. Fenomenet uppstår när vågor slår emot klipporna, vänder och går ut igen. Under segelskeppens storhetstid var Soten ett fruktat farvatten, något som arkivens strandnings- och vrakrapporter vittnar om. Även Evert Taubes ödesmättade rader om Briggen "Blue Bird" av Hull, som kämpade sig över Soten i snöstorm, har bidragit till att förstärka områdets farlighet.

Innan några fyrar hade etablerats på Soten var kustsjöfarten hänvisad till vänt- och natthamnarna på Södra Buskär och Hamnholmen-Vedholmen. Här kunde man vänta in dagsljuset eller bättre väderförhållanden innan språnget kunde tas över den problemfyllda Soten. Hållö fyr uppfördes 1842 och var länge det enda fyrskenet på norra Bohuskusten. Mörker rådde. Den som kände till vattnen kunde dagtid ta ett stamhåll och hålla Sälö båk i Vämlinge klöva och därmed gå klar för Sotens grund.

Men trots att en angöringsfyr tändes på Väderöbod 1867 samt att båken Saltskärs käring uppfördes 1882 fortsatte problemen för sjöfarten. Fiskeriintendenten, sillfiskare och skutskeppare klagade högljutt, vilket gav snabbt resultat. När 1800-talet gick mot sitt slut fanns en hel liten grupp av obemannade ledfyrar: Holländarberget (1882), Långholmen (1883), Måkholmen (1883), Skarvesätt (1883) och Sotens Svartskärs fyr (1884) bildade ett sammanhållande system med fyrljus på Soten. Mitt i detta havsområde finner vi Klövskär.

Trots sin relativa närhet till fastlandet förblir Klövskärs fyrplats en isolerad och avlägsen utpost. Egentligen handlar det om två skär. En ordentligt hamn saknas.  

Även om havet, när fyren tändes 1883, normalt gick högre än i dag, och flera sprängningar gjordes över tid, förblev passet in mot den grunda hamnen både trångt och problematiskt. När det rådde lågvatten blev fyrplatsens tjänstebåt stående på skalgruset. Under högvatten, särskilt i samband med storm vräkte havet in med full kraft. Lösningen blev att resa en lyftkran så att tjänstebåten och fyrvaktarnas privata båtar kunde vinschas upp. Det innebar även stora svårigheter att i dåligt väder ta sig över klyftan till Klövskärs östra halva. Därför uppfördes 1885 en för fyrplatsen karaktäristisk hängbro.