I Skee norra valdistrikt, där stenhuggarsamhället Krokstrand var huvudort, fanns 331 röstberättigade kvinnor noterade i röstlängden till riksdagsvalet 1921. Valet inbringade 137 kvinnliga R.

Vilka stämningar rådde då när rösträttsreformen med lika och allmän rösträtt slog igenom? Från sena 1800-talet hade Krokstrand utvecklats till en bruksort med traditionella maktstrukturer. Stenbolag, förvaltare och handlare hade grepp om sina stenhuggare, inte bara genom sitt ekonomiska övertag utan också för att deras röster vägde mer, i varje fall i lokala sammanhang. Bläddrar man i 1917 års röstlängd för Björneröds och Krokens municipalsamhälle ser man att Krokstrands store stenpatron N S Beer hade hela 40 röster. Så mycket mer var bolagets åsikter värda. Handlare Roos hade 11 röster, gränsridare Bongberg 11, husägare Säther 2, stenhuggaren Alfred Karlsson 1 röst osv. Principen var att den som betalade mycket skatt (höga inkomster och fast egendom) skulle ha mer att säga till om. Majoriteten av ortens stenhuggare hade ingen röst alls. På den tiden drogs inte skatten automatiskt av arbetsgivaren så som nu, det var individens eget ansvar att ha kontanter hemma när fogden kom. Tänk då på den osäkra tid som rådde under seklets första decennier med världskrig, livsmedelsbrist och svår arbetslöshet inom stenindustrin. Vad skulle du ha valt? Att spara pengarna i en kaffeburk medan barnen svälter?

Få kvinnor hade rösträtt i kommunalval. Inga kvinnor hade rösträtt i riksdagsval.

Charlotta Qvarford

Charlotta Qvarford