Förord av Lena Wichman:

År 1993 fanns att läsa i Bohusläningen/Dals Dagblad en artikelserie av f.d. rektor i Åmåls gymnasium, Bruno Svedäng. Han hade på Riksarkivet funnit en dagbok, skriven av fältläkare Pehr Adolf Edgren. Denne man hade skrivit dagbok i hela sitt liv och efterlämnade över 1000 handskrivna sidor från 1800-talets början. Bruno Svedäng hade renskrivit dagboken och publicerat fyra avsnitt om familjen Edgrens tillvaro som badgäster i Grebbestad sommaren 1861.

Den 7 juli 1861 anträder familjen Edgren, maken Per Adolf, hustrun Sofi, sonen Gustaf och pigan Christine den långa färden från Skövde till Grebbestad. Tåg, och ångbåt är samfärdsmedlen. Resan har tagit två dygn och vädret har till familjens lättnad varit fint. T.o.m. den fruktade överfarten över Soten har varit lugn.

Här nedan följer nu några utsnitt av herr Edgrens egna ord med en historisk betraktelse över Grebbestad och badgästkulturen samt beskrivning av livet som badgäst.

Kallbadhus och varmbadhus i Grebbestad

Kallbadhuset i Grebbestad 1850

Redan kl 5 eftermiddagen landsteg vi i det anspråkslösa Grebbestad. Vädret var vackert och Soten lugn. Grebbestad är ett fiskeläge eller rättare en liten köping eller handelsplats, bebodd av några hundra innevånare; med flera hus av två våningar, 4 st handelsbodar samt en god hamn. Några sjökaptener är här bosatta, men största delen är fiskare eller skutskeppare.

Först på 1840-talet blev Grebbestad inregistrerad bland badorternas antal. En f.d. handlande, som han själv kallade sig, gyttjedoktor A.J. Lundblom, byggde här ett badhus, litet och tarvligt som hans egna tillgångar, och lät trycka tillkännagivanden om badinrättningen, och berömde i synnerhet havsgyttjan, som ett kraftigt medel mot gikt, reumatism, lamheter, nervåkommor etc. etc. Och under årens lopp började badgäster hitkomma och fann sig väl av baden och under herr Lundbloms läkarvård. Gyttjan blev i synnerhet prisad och försändes till andra badorter, även långt upp i landet, sedan dr. Liborius i Göteborg givit den testimonium. Sedan kom Höök och i sin analys av diverse badgyttjor och i sin avhandling därom, sökte han bevisa att gyttjorna ej ägde den ringaste annan verkan än vad som genom frottering åstadkoms, helst när gyttjan innehöll skal av fina conchyllier och kiselinfersarier varigenom friktionen ökades, ty någon absorption genom hudytan stod ej att bevisa. Nu började det underbara och kurativa hos gyttjorna försvinna, men Grebbestad fortfor att besökas och som mer och mer badgäster tillstötte på detta tarvliga badställe, varifrån all slags flärd och lyx var bannlyst så bildades ett bolag och ett nytt tidsenligt badhus byggdes vid hamnen och den fattige Lundbloms eländiga badhus blev öde i synnerhet som provinsialläkaren Drougge här bosatte sig. Lundblom som dock var första upphovet att göra Grebbestad till badort, anhöll hos den nya badstyrelsen att den skulle köpa hans gamla badhus eller lämna honom under hans få återstående år, 500 riksdaler i årlig pension, men badstyrelsen besående av handlande Andersson, Liljenberg, gästgivare Smith, (en släkting till fru Flygare- Carlén) och kronolänsman Strömberg gav Lundblom ett bleklagt nej till svar och den gamle mannen skrev ett poem om vad han uträttat och det goda han velat. I detta skaldekväde förekommer följande slutvers:

 Då kanske någon minnes än,
Den fattiges, den sjukes vän,
Som fostrat denna stiftelsen,
Och lönts med – icke något än!

Kallbadhus och varmbadhus i Grebbestad

Varmbadhuset i Grebbestad 1870

Det nya badhuset beläget i änden av köpingen vid hamnen var ännu inte fullt färdigt. Visserligen var badrummen i ordning, men societetslokalen var ännu ej fullt inredd och inga möbler anskaffade varför de offentliga nöjen som under vår närvaro arrangerades tillställdes på herr handlanden Liljenbergs sal. Dessa frequenterades av helt få badgäster och tillställarna tröttnade snart på att göra sig besvär för så klena resultat. Emellertid var badhusets belägenhet passande och på en god plats med rent vatten, då däremot Lundblomska badhuset låg längre in i viken, varest man städse såg dränkta katter, och döda hundvalpar kringflyta och hela havsbotten täckt av fiskrens och all möjlig orenhet.

Vi fick rum hos kapten Lind, som själv var ute på sjöresa, men hans fru och tvenne fullväxta döttrar tog väl emot oss, och vi fick disponera hela nedervåningen i hennes hus. Övre etagen beboddes av grosshandlare Engström med familj från Göteborg och värdfolket själva hade inhyst sig i en bodbyggnad på andra sidan gatan.

Umgänget mellan badgästerna var ingalunda livligt, dock var de som hade bekantskap sinsemellan mycket ofta små kollationer, hos oss var väl mer än ett halvt tjog kaffebjudningar under den tid vi var här, liksom vi flera gånger var hos Gahns, Frykstrands samt nästan dagligen med Richters och i synnerhet med fru Nordenfelt. Här rådde jämlikhet och det mest enkla ogenerade liv och man såg dagligen grevinnorna Oxenstierna och Adlercreutz med ett kläde knutet över huvudet såsom vanliga jungfrur själva på staketet utanför deras bostäder upphänga de våta badlakanen till torkning.

Inga vanliga nöjen fanns och förströelserna bestod i promenader och klättring i klipporna ävensom segling och fiske. Alla människor härstädes älskar havet och deras käraste stunder var på sjön, varför man fick se små pysslingar såväl gossar som flickor ständigt ligga i båtar och ökstockar och paddla omkring i hamnen.

Sofi hon badade, Gustav promenerade kring i bygden och såg på fornlämningar med fru Nordenfelt, som har mycket sinne för dylika forskningar, och jag tillbragte min mesta tid på sjön med fiske i sällskap med Kjellerstedt och Bernhard Richert. Fisket var även rikligt. Jag höll med lätthet vårt hushåll med fisk.

Här är god tillgång till havsprodukter. Vi åt varje dag färsk hummer, ostron och räkor som en fiskare varje morgon levererade för en obetydlig ersättning. En vacker hummer kostade 6 skilling, ett tjog ostron 4, 6, eller 8 skilling allt efter storleken och för några slantar fick man ett helt fat räkor.

Den 6 augusti gjorde vi avskedsvisiter hos de kvarvarande badgästerna ävensom hos Köhlers, Drougges, Schmidts, Linds, fru Lundblom, Liljenbergs m.fl. och packade in våra effekter för att följande dag avsända vår jungfru till sjöss och själva till lands lämna detta badställe.

Här slutar avsnitten ur Pehr Adolf Edgrens dagboksanteckningar.

Slutord av Lena Wichman:

Så förflöt dagarna i ett stillsamt tempo, Sofie badade kalla bad och hämtade krafter och levnadsmod, Gustaf stärkte sin kropp och sin kunskap om den fornordiska historien där han kryssade fram bland rösen, hällristningar och gravfält i den karga bohuslänska naturen. Pehr Adolf försörjde sin lilla familj med egenfångad fisk och lärde sig plocka ostron med ett specialverktyg, en lång stång med brytjärn att lossa ostronen från underlaget och en tång att plocka upp desamma med. Och Christine, får man förmoda, bäddade sängar, stekte torsk och hängde upp våta handdukar till tork.

(Efter en månad av trivsam samvaro med goda vänner och nya bekantskaper är det dags att packa koffertarna och återvända till hemorten Skövde. Återresan sker enbart till lands utom för Christine och bagaget, som skickas med båt till Uddevalla. Vädret är dock så uselt att familjen förbarmar sig över pigan och stannar kvar ett dygn innan vädret lugnat sig och Christine kan anförtros bevakningen av alla koffertarna till havs.)

Den 7 augusti 1861 sker så återfärden och Pehr Adolf Edgrens dagbok har berikats med ytterligare ett trettiotal handskrivna sidor om mödor och glädjeämnen på en enkel badort men ändå en av de sex mest kända badorterna på västkusten. Bristen på lyx och flärd bidrog med största säkerhet till att prisnivån var anständig och att Grebbestad som badort därmed var ett populärt ställe hos borgarklassen och mindre bemedlade adelsfamiljer.