Här är vi då i arla decembergryning och ska påbörja själva möbleringen. Min man Anders planar till gruset där bänken ska stå och Christer får ut den tunga bänkskivan ur bagaget, ställer den på högkant och vickar den steg för steg framåt. Sittskivan är 1,35 meter lång, 30 centimeter bred och 11 centimeter tjock, alltså lagom för tre personer AC, After Corona. Bänken är av råhuggen granit från Evja stenbrott. Ämnena är alltså kluvna till sina mått med hjälp av kilar och därefter har ojämnheter grovt huggits bort.

Men vad är det man sitter på egentligen? ”Du sitter på svallen”, säger Christer. Svallen, så kallas bergets horisontella sprickbildning. Det är en slags fiberriktning som gör berget lätt att klyva. I Krokstrand sa man klövet. En stenhuggare sa till mig en gång: ”Klövet går mellan himmel och jord”. Hans poetiska beskrivning framkallar bilden av en stege - en stege som binder samman himmel och människa. Säg att bänken är en pinne i den stegen.

”Ska vi limma fast skivan”, hade Christer frågat i telefonen. ”Absolut”, svarade jag. Alltid blir den väl mindre lätt att stjäla. Därför har han fäst två pluggar av rostfritt stål i benen. Nu gäller det att få benen i våg och på rätt avstånd från varandra. Christer trycker ner lim i bänkskivans hål och sen vänds den över pluggarna och måttas in. Där satt den!

Bänkskivans front har ett slipat parti med plats för en plakett i mässing med texten: ”ORDET ÄR FRITT/1921-2021/hundra år med lika och allmän rösträtt”. Undertecknat: ”Krokstrands Folkets hus med stöd av Strömstads kommun”.

Berättarbänk

Christer Olsson, stenhuggare.

Sen blev det så klart dags för fika. Obetänksamt placerar vi oss på den nya bänken, jag och min man – den har perfekt höjd för oss med stela ben hade Christer just sagt – och nu fick den stackaren själv sträcka ut sitt onda ben för att komma ner på den gamla låga bänken. Förlåt Christer! Det var i alla fall gott med kaffe och smörgås. Fjorden låg spegelblank och sju svanar trumpetade en fanfar över våra huvuden. Vad som hände sen?

Christer började berätta. Han är född i Brastad och bor i Brastad ännu. Han är 64 år. När Christer var ung ville han inget hellre än att börja i stenindustrin, så som farfar och morfar hade gjort. Men det var nedgång i industrin då. I stället hamnade han i ett plåtslageri. Farfar hade stått och huggit i brottet tills han blev 82 år, det var i Norrkila stenhuggeri nedåt Brofjorden. Han bodde i en liten stenhuggarkoja med kammare och kök, utan varken vatten eller el. Varje dag gick farfar till brottet och när det blev matrast knallade han 1,5 km hem till Christers mamma där han åt mat. Sen tillbaka till brottet igen. Christer kommer ihåg det lilla köket. När han hälsade på kokade farfar kaffe på spritkök och det var väldigt spännande att se på detta under av mässing som skulle pumpas upp för att få låga. Extra gott, minns han, var farfars bröd för det var köpebröd, inte hembakat som hemma.

”Vill du ha en smörgås”, frågade farfar, och bredde ett tjockt lager smör på brödets ände. Sen höll han limpan under armen och skar av en skiva mot sig.

”En lyssnade inte på de gamla. Om man hade frågat lite mer! Farfar började ju i stenindustrin redan på 1800-talet. Han dog 1973. Inte ville han ha fattigvård av kommunen så han bodde kvar i sin stuga.”

Det blev nya tider. Under 1980-talet började huggen sten att efterfrågas igen. Evja stenbrott, som låg närmast Christers hem, behövde anställa tre nya huggare och han blev en av dem. I dag har Christer varit i branschen i snart 35 år. ”Det var en lycka att få börja som stenhuggare”, säger han. ”En hade nästan för mycket lust. Det var rätt från första dagen jag startade. Att kunna vara utomhus och slippa gå in i det mörka plåtslageriet. De gamla gubbarna tyckte nog att det var kul med oss yngre. Inte många klarade av att jobba till pension. Jag minns gubbarna i matsalen. Flera pensionärer kom dit ändå till matsalen för de hade spelat kort där, alltid.”

I dag har Christer trappat ner och jobbar endast som egen vid Kollektivverkstan i Gerlesborg. Utbildningen till stenhuggare gick rakt på sak. Han fick börja med att lära sig att hugga kantsten av en rätt ung stenhuggare, Kjell Karlsson, ”en jävla duktig stenhuggare, och snabb, det var ackord på den tiden.”

Vi dricker vårt kaffe. Christer signalerar ingen brådska. Tvärt om- Sällan man möter en stenhuggare som trivs med att sätta ord på sitt hantverk.

Hur känns det att klyva en sten? frågar jag rakt på sak.

Berättarbänk

Christer Olsson, stenhuggare.