Kinnekulles rika naturtillgångar har sedan urminnes tider varit föremål för befolkningens bearbetning och tillgodogörande. Att stenbrytning förekom redan på 1000-talet vittnar de gamla romanska kyrkorna i trakten. Murbruk för dåtidens byggnadsverksamhet fick man fram genom kalkbränning. Förmodligen användes tidigt bränd kalk även som jordförbättringsmedel. År 1586 påminde slottsherren på Läckö sin fogde att inte glömma hämta kalk till våren från Hellekis.

Cementfabriken i Hällekis Cementfabriken i Hällekis

Stenhuggeri
Det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle tillkom i början av 1860-talet, från 1861 startade stenhuggeriet vid Hellekis hamn. Cementbolaget var under en lång följd av år den ledande tillverkaren av stenprodukter på Kinnekulle fram till år 1951, då Gössäters Stenhuggeri blev nedlagt.

Kalkbränning
Böndernas kalkbränning försiggick mestadels i grävda markgropar. Först på 1700-talet torde senare tiders kalkugnar kommit till. Hellekis Aktiebolag bedrev åren 1873- 1913 en omfattande tillverkning av både kalk- och stenhuggeriprodukter. Kalktillverkningen nådde sitt högsta årsresultat år 1911 med 42 000 kubikmeter bränd kalk. Under Cementbolagets tid tillverkades visserligen år 1915-16 närmare 45 000 kbm, men tillverkningen under följande år stannade i regel kring 12 000-13 000 kbm för att efter år 1947 gradvis minska. Kalkbränningen upphörde maj 1954.

Hönsäters alunbruk
Alun är ett salt, som kan utfällas ur alunskiffer, som först upphettas och därefter utlakas med vatten. Saltet användes bland annat i färgerier och garverier som blekningsmedel. Alunbruket vid Hönsäter, som startade år 1768, var den första egentliga industrin på Kinnekulle. I slutet av 1700-talet var årstillverkningenv 70 tunnor alun och sysselsatte då ett tiotal man. Sedan Hönsäters gods år 1796 förvärvats av hovjunkaren Bengt von Hofsten utvidgades alunbruket. År 1825 tillverkades 772 tunnor alun och sysselsatte ett 90-tal kvinnor och män. Omkring 150 personer har haft sin bärning från alunbruket. Sedan kemisk industri börjat komma igång i landet blev ”alunkokningen” omodern, Hönsäters alunbruks byggnader jämnades med marken år 1873.