Kallbadhus och varmbadhus i Grebbestad

Kallbadhuset 1950

Efter att ha stiftat bekantskap med Pehr Adolf Edgrens dagboksanteckningar från 1861kan jag inte motstå frestelsen att jämföra mina egna badgästminnen knappt 100 år senare. Likheten ur badgästperspektiv finner jag slående.


Dagen efter sommarens skolavslutning i flickskolan år 1955 korsade en vit och brunröd Ford Taunus Karlstads stadsgräns och puttrade mot nya djärva mål, Grebbestad i Bohuslän. Där hade familjen hyrt in sig hos en fiskarfamilj i centrala köpingen. Far, mor, två 12-åriga döttrar, en tax, en landsköldpadda och en övergiven sumphöneunge, samt personlig packning och specerier att räcka för ett helt sommarlov, trängdes i fordonet.
Efter en lång resa genom ett vidunderligt vackert värmländskt och dalsländskt landskap vägleddes vi den sista biten av Grebbestads stiliga kyrktorn in i samhället. Den smala slingrande Övre Långgatan fick kära mor att skräckslaget dra efter andan vid möte med bilar och cyklister. Vid den imponerande Pilen tog resan efter en sista högersväng slut och vi kunde ta värdfamiljens hus i besittning. Tre rum och kök doftade ljuvligt av grönsåpa och hela interiören glänste skinande ren. Utedass, rinnande kallt vatten i köket och elektriskt ljus stod för bekvämligheten. Hygienen sköttes i diskhon. Husets ägare, två vuxna och en femårig dotter hade flyttat upp på vinden.


Tre sommarlov bodde vi i detta förtjusande timmerhus från 1870-talet klätt med vit panel och försett med spröjsade fönster. Under den tiden hann vi stifta bekantskap med många ortsbor och sommargäster och ett relativt livligt umgänge frodades i räkans och kaffets tecken. Dagarna tillbringades som sig bör med bad tillsammans med kamrater vid hopptornet eller i kallbadhuset tillsammans med mor, mormor och ett oräkneligt antal andra tanter, som njöt av ogenerad nakenhet och livliga samtal. Varmbadhuset som byggdes 1870 efter att det gamla dito från 1858 hade brunnit ner besökte jag aldrig trots att det var i bruk till mitten av1950-talet. Men för många av kamraterna fick jag höra hur underbart det var att sitta på verandan en trappa upp och dricka saft och äta god kaka.


Onsdagar och lördagar var det dans på dansbanan vid Torget. ”Hela” Grebbestad var där och lyssnade på Bagarns som spelade taktfast polka, hambo, vals och foxtrot på gitarr och dragspel. En helig rit att glädjas åt, vilken familjen Edgren 100 år tidigare tyvärr inte kunnat åtnjuta. Badhusbolagets tappra försök att ordna trivsamma sammankomster fick inget gehör av 1861 års badgäster.


Till helgerna kom far bilande från Karlstad. Med honom vid rodret for vi med bohussnipan på fisketurer och badresor till idylliska små vikar på öarna i närmsta omgivningen. Där passade vi på att skrubba bort veckans avlagringar med borsten ingnodd med löddrande saltvattentvål som flöt elegant på vågorna om man råkade tappa greppet. Att kosta på ett varmbad i badhuset gick av kostnadsskäl inte an.
Fiskelyckan var oftast god. Två varv runt gröna pricken vid Håskär garanterade en lyrtorsk och därmed räddad middag. I de flesta vikar fanns ostron att sörpla i sig på plats. Humrar som fastnade i näten släpptes ut och hälsades välkomna åter i
september. Blåmusslor var ingen konst att plocka från stenhällarna i vattenbrynet och de slängdes direkt på en öppen eld i en brandsäker skreva där de kokade i sitt eget salta spad tills de öppnade sig. Himmelsk gudaspis.

Kallbadhus och varmbadhus i Grebbestad

Kallbadhuset i Grebbestad, damavdelningen, juli 1947

Det känns som att karbonpapper kunnat ligga mellan mina och Pehr Adolfs upplevelser. Bad, fiske, båtresor, promenader och studier av hällristningar och gravfält, kaffekalas och supéer i glada vänners lag. 1861 eller 1955, vari ligger den egentliga skillnaden mellan de två seklernas badgästliv?


Efter tre år som inhyrda sommargäster, köpte far och mor 1958 ett genuint 2-vånings torp från 1844 i centrum, för den facila summan av 14 000 kr. Huset fanns alltså redan på plats sedan ett trettiotal år när familjen Edgren gästade Grebbestad. I dag bor den ena dottern på heltid i detta väl bevarade hus med sin pytteträdgård, och dotter två bebor sedan 20 år en något större fastighet 67 steg längre bort, staketgranne med det hus vi hyrde de första åren.


Jag tror inte att mina föräldrar i sin vildaste fantasi hade tänkt sig en sådan utveckling av en rätt främmande idé om badgästliv vid havet. Somrar i ett skomakartorp vid Kinda Kanal i Östergötland hade dittills varit modellen för avkoppling.
Men här är vi nu 66 år senare, min syster och jag. Ättlingar till en familj som 1955 blev otroligt väl bemötta av en ung räkfiskarfamilj, som förtroendefullt lämnade över sitt hem till fullständiga främlingar. De lånade ut en liten utombordare så vi kom ut på havet när vi inte blev medbjudna på deras egna bad – och fisketurer, accepterade vårt lilla menageri och hjälpte till att leta reda på sköldpaddan när den gömde sig i sallatslandet. Kilovis av nykokt småräka som inte gick att sälja i handeln landade regelbundet på vårt köksbord. Lillflickan, 5 år, följde oss tvillingar i hälarna över stock och Stöbergssten och utgjorde en fantastisk underrättelsetjänst. Vad hon inte visste om Grebbestadbornas liv och leverne var inte värt att veta.


Med den positiva utgångspunkten är det kanske inte så märkligt att vår familj valde att återvända till Grebbestad och samma familj 3 år i rad och sedan tog chansen att köpa eget hus. Värdfamiljens välvilliga bemötande spillde över sympati att gälla hela Grebbestad med omgivning.