Ytbehandlingen utvecklades

Ytbehandlingen bestod av betsning i en mahognykulör samt sprutlackering med cellulosalack tre gånger med slipningar emellan.

Lackeringen var den del i tillverkningen som var mest ohälsosam. När hundratals WC-sitsar skulle lackeras stod ångerna från cellulosan hög i lokalen. Det hände ofta att Erik och Sven kännde sig drogade efter ett längre arbetspass i lackeringen. 

En sprutlackeringsanläggning av tyskt fabrikat hade köpts, när Erik stod och sprutade sitsarna och hörde den otympliga, vattenkylda kompressorn stampa och väsnas slog det honom att det måste gå att tillverka en smidigare kompressor. En dyr post i tillverkningen var cellulosalacken som köptes från Beckers i Stockholm. Erik kom på att de kunde göra lacken själva.

Ett hörn av verkstaden för tillverkningen avgränsades, två plåtfat som rymde 180 liter vardera skaffades och försågs med omrörare. Cellulosa, det vill säga bomullskrut, från Nobelkrut i Bofors, xolyol och toluol från en kemikaliefirma i Göteborg och tillverkningen var igång. Brandfaran var stor, men det fanns ingen eld eller elektricitet i närheten.