Cementfabriken efter 1913

Den årliga cementkonsumtionen inom landet höll sig tämligen konstant fram till 1930-talet. Då började ett kraftigt uppsving skönjas. Detta föranledde beslut om uppförandet av en ny cementfabrik i Hellekis efter nya och modernare principer.
Man avsåg övergå från ”torrmetoden ” till ”våtmetoden” vid cementframställningen. Disponent Nils Danielsen, som 1928 lev platschef i Hellekis, var ansvarig för byggnationen. Här skall nämnas att de två 95 meter långa roterugnarna igångsattes åren 1932 och 1936. De matades med slag, det vill säga råmjöl av kalksten, uppslammat i vatten. Bränslet utgjordes av malen kolstybb, som blåstes in i ugnarna, vilka skulle hålla en temperatur av ca 1 500 grader.

Den nya, helt utbyggda, anläggningen hade en beräknad årlig tillverkningskapacitet av ca 170 000 – 200 000 ton cement. Efter 20 år med ständigt ökande cementkonsumtion blev det nödvändigt att på nytt bygga om cementfabriken i Hellekis. Det allt högre bränslepriset hade lett tanken på att liksom i Amerika och Västtyskland med flera länder överge den s.k. ”våtmetoden” och återgå till den betydligt bränslesnålare ”torrmetoden”, dock i en nu betydligt bättrad form jämfört med 1920-talet.
Dåvarande disponent vid Hellekis-förvaltningen, H. Seb. Tham, fick efter åtskilliga studieresor till Amerika och i Europa uppdraget att bygga den första moderna cementfabriken i Sverige enligt den nya ”torrmetoden”.

Det tidigare råslammet ersattes då med s.k. granalier, små kulor, som innehöll endast ca 15 % vatten. Förberedelser av olika slag för att möjliggöra en ökad tillverkningskapacitet hade vidtagit under åren omkring 1950. Större och modernare grävmaskiner hade anskaffats till kalkstensbrottet, där även ändrade sprängningsmetoder börjat tillämpas.

I november 1947 togs en nybyggd truckväg mellan kalkstensbrott och cementfabrik i bruk för transport av kalkstenen med stora truckar i stället för de gamla stenvagnarna på décauvillespår.

Vid fabriken hade en ny mekanisk verkstad med moderna maskiner inrättats. Ett bilpackeri med silos och packningsmaskiner för utlastning av cement i säckar per lastbil hade byggts. Senare byggdes en lasthall för utlastning av cementsäckar per järnväg.

Den egentliga fabriksombyggnaden började med att de båda befintliga roteugnarna ombyggdes 1951 från slam- till tormetod enligt det s.k. Holderbanksystemet. Ugnshuset blev tillbyggt för en ny ”torrugn”, en så kallad Lepolugn och en erforderlig granuleringsavdelning, även som elfilter för råverket kom till stånd. Lepolugnen togs i bruk den 20 september 1952.

Samma år byggdes en slamkvarn om till cementkvarn och året därpå påbörjades ett nytt krossverk och detta kom ingång 1955. Vidare byggdes ett nytt järnvägspackeri med silos för utlastning av löscement och breddning av spåranläggningen på fabrikens bangård vidtogs. Detta senare som en följd av den breddning till normalspår, som SJ höll på med för bansträckan Håkantorp – Forshem – Gårdsjö, vilket i sin tur föranleddes av cementfabrikens utbyggnad.

Den nya fabriken avsågs redan från början att som bränsle för ugnarna använda tjock eldningsolja. Alternativt skulle dock den tidigare kolstybbsmatningen kunna inkopplas vid tillfälle, då koleldningen på grund av bränslepriset ställde sig billigare i drift. Därför anlades 1953 en oljetankanläggning för 6 000 kbm olja nära fabriken, några år senare kompletterades detta med två oljecisterner om vardera 12 000 kbm och förlades till sandstensbrottet. 

År 1954 beslöts utökning av fabriken med ytterligare en Lepolugn (ugn 4), som kunde tas i bruk i slutet av år 1956. Den nya ugnen medförde en utbyggnad av ugnshuset och granuleringsavdelningen. Vidare anskaffades två råkvarnar (4 och 5) vilka togs i drift 1955 respektive 1956. Sistnämnda år togs även en ny cementkvarn, Krupp-kvarn i bruk. En ny, rymlig och ändamålsenlig kontorsbyggnad blev färdig för inflyttning i juni 1956.

För att mildra och helst helt eliminera ”damningsbesvär” från den nya fabriken försågs råkvarnshuset 1958 med en särskild skorsten och 1961 hade cementkvarn I och II försetts med dammfilterutrustning. Året därpå fick klinkeruttagen särskild avdamningsanordning. Elektrofilter installerades och togs i bruk 1966.

Avdamningsanordningen vid cementverket blev färdigt 1967. Slangfilter i granuleringsavdelningen blev klart 1968, då även elfilter för ugnarna 3 och 4 tillkom.I det utbygga skicket beräknades fabriken kunna tillverka 600 000 ton cement årligen. År 1965 uppnåddes den hittills högsta årstillverkning på 629 000 ton cementklinker.