Hantverksbyn Falkängen  i Hällekis Hantverksbyn Falkängen  i Hällekis Hantverksbyn Falkängen  i Hällekis Hantverksbyn Falkängen  i Hällekis

Elsa föddes 1901-07-19 och dog 1988-08-19. Hon bodde på Falkängen i Hällekis med adressen Postlåda 162 i Falkängen Jansberg, Hällekis. Elsa var en av de sista som bodde i de gamla arbetarbostäderna i Falkängen.

Elsa skänkte hela bohaget från sin lilla lägenhet på våningsplan 2 i Falkängen till Diabetikerföreningen och detta tillhör sedan slutet av 1980-talet Västergötlands Museum. Museet har möblerat upp en av lägenheterna i Falkängen med bohaget. Elsas bohag med tillbehör har tillvaratagits. Även sådant som kan betraktas som skräp, som till exempel kvitton och klädnypor, ja allt som gör ett hem levande finns i det lilla lägenhetsmuseet.

Elsas föräldrar, Hedda Elisabeth Vesterberg född 1974 och Alfred Vesterberg född 1872 flyttade till Falkängen när husen var nybyggda. Modern Hedda dog tidigt när Elsa var ung.

Fadern Alfred arbetade skift vid Cementbruket i Hällekis och det blev Elsa som skötte om hushållet efter moderns död. Några syskon fanns inte som kunde dela på hushållsarbetet. När fadern jobbade skift anpassade Elsa sitt liv efter faderns skiftgång, det blev så att hon och fadern var vakna på kvällar och nätter.
Även efter faderns pension och död fortsatte Elsa med sina sena kvälls- och nattvanor. Än idag minns den före detta kassörskan i butiken när Elsa kom strax före stängning för att göra sina inköp, fem minuter i sex, detta skedde inte bara en gång, utan så var det var gång Elsa skulle handla. Elsa betraktades som en enstöring och umgicks inte mycket med grannarna och hennes sociala kontakter blev naturligtvis begränsade av hennes levnadsvanor. När någon avviker från det normala betraktas denne som annorlunda, men det var kanske inte så konstigt att Elsa var som mest aktiv under kvällar och nätter med tanke på hennes uppväxt.

Det har dock berättats att hon hade en del vänner på annat håll och det har berättats att hon var en mycket öppen, positiv kvinna som både sjöng och spelade som ung. En mandolin efterlämnades i hennes hem och detta vittnar om hennes intresse för musik. I hennes hem kan man också finna att hon var en stor vän av katter.

Elsa jobbade ibland som städerska på Brukhushållet som var namnet på den personalmatsal som fanns på Bruket. I mitten av 1970-talet togs fröken Elsa in för vård på sjukhus och blev senare kvar på sjukhemmet.  Hennes lägenhet på ett rum och kök i andra våningen (nuvarande expeditionsbyggnaden) hade hon kvar till början av 1980-talet.

När renoveringen av de gamla arbetarbostäderna började i början av 1980-talet packades Elsas alla tillhörigheter med inventarier ner och flyttades till den gamla tvättstugebyggnaden på gården. Allt från den gamla disktrasan till möblerna och kläderna lagrades, inget slängdes då man räknade med att Elsa skulle komma tillbaka till sin bostad. Elsa blev kvar på sjukhemmet och överlät sitt bohag till Diabetikerföreningen i länet som i sin tur sålde allt till Götene kommun. År 1987 övertogs hemmet av Västergötlands Museum som fått det donerat av Götene kommun. Museet åtog sig att möblera upp en av lägenheterna i en av arbetarbostäderna på Falkängen för offentlig visning.

Elsas hem var ett typiskt svenskt arbetarhem, troligtvis något finare än genomsnittet. Fadern och Elsa vårdade säkert sitt hem väl och det fanns ju heller inga barn som bidrog till slitage på möblemanget. Merparten av möblemanget kom från den tid då föräldrarna gift sig och skaffat sig en gemensam bostad, husgeråd som porslin och andra köksartiklar har successivt byts ut, som det gör i alla hem när nytt behöver införskaffas.

Det unika med lägenhetsmuseet är att hela hemmet som en gång packats ner i lådor har packats upp och inget har kastats. I tvättstugan på gården fanns allt lagrat, sånär som på några kopparföremål som stals och ett plastförkläde, en svart kappa och några trasor som råttorna lagt beslag på. Allt som hör till de vardagligaste tingen - disktrasan, burkar, askar, klädnypor, köksartiklar, kvitton och sådant som man inte själv anser har något värde men ändå fyller vardagen - installerades i lägenheten. När bohaget med alla detaljer fanns på plats kändes det som om hemmet levde och det enda som saknades var Elsa, men hon var nog endast ute på något ärende i samhället.

Elsa anade säkert inte vilken glädje hennes gåva blev och är fortfarande för många besökare och vilket värdefull kulturhistorisk samling hennes hem är.

Som besökare får man en känsla av att tiden står still när man besöker detta fina arbetarhem. De som besöker lägenheten får säkert en nostalgisk resa - här kan såväl ung som gammal känna historiens vingslag.