Stora Ekebergs Sanatorie Axvall Stora Ekebergs Sanatorie Axvall

Grundbehandlingen mot tuberkulosen var vila, frisk luft och näringsrik föda. Genom en i början strängt genomförd vila och så småningom omväxlande vila och träning skulle kroppens motståndskraft successivt höjas. Därigenom utvecklades kroppens egen förmåga att angripa sjukdomen.

Dagordning vid Stora Ekebergs Sanatorium

I det fastställda dagschemat ingick fyra liggturer om vardera 1-1,5 timma. Liggturen mitt på dagen kallades ”tysta turen”, vilket innebar absolut tystnad. Om det vintertid var kallt och ruskigt på ligghallarna, var det inte stort bättre på vårdrummen. I dessa fanns inga andra luftintag än fönstren, som stod öppna dag och natt, sommar som vinter.

Dagordningen föreskrev att uppegående patienter skulle göra tre promenader varje dag. Rörelsefriheten vid promenaderna var begränsad. Anslag fanns uppsatta som markerade sanatorieområdets gränser. Enligt ordningsreglerna fick patienterna inte utan läkarens medgivande gå utanför området. Promenaderna gav tillfälle för manliga och kvinnliga patienter att träffas lite mer ostört. Dessa kontakter, som på sanatoriespråk kallades ”klövring”, ledde ibland till bestående livsgemenskap.

Temperaturen togs regelbundet varje dag kl. 06.45, kl. 13.35 och 18.30. Pulsen räknades kl. 06.45  och 18.30.

I sanatoriekuren ingick riklig och näringsrik kost som en viktig del, det serverades tre huvudmål, frukost, middag och kvällsmål. Dessutom serverades på vardagar ”förfrukost” kl 7.30 bestående av havregrynsgröt och mjölk samt dagligen mellanmål kl. 11.45 mjölk och skorpor och kl. 16.45 kaffe med mjölk och skorpor.

Vägningsproceduren

För att kontrollera effekten av gödkuren vägdes patienterna regelbundet. En patient berättar:

Det kom att stå en stark spänning kring vägningsproceduren. En särskild ”räknare” angav med hög röst, hur mycket var och en hade ökat eller minska. Det var en ren pina att se de tröstlösa blickarna på de sjukaste, som bara minskade, månad efter månad, tills de slutligen utmärglade och flämtande hängde över armstöden till stolen på vågplattan och med ångest följde viktkurvans dalande ner mot 30 kilostrecket. En och annan grät övergivet, en annan muttrade galghumoristiskt: "Nu räcker jag inte många vägningar till”.